Semmelbageriet igång igen

Så var jag igång med de kära semlorna igen. Det måste man i fastan.

Men hörni. Det här med att baka. Varför… Varför blir det alltid mycket mer än man tror? Jag har världens bästa recept, och blev enig med mig själv om att baka 30 st. Jag behövde ca 15, men för säkerhets skull nu ta till med 30 st…

Men nu står jag här med 60 st… Hur kom det sig?!?! Michael kom förbi där jag stod och betraktade min överproduktion och log/smilede: ”Hur lyckas du, varje gång… att göra dubbelt så mycket som man behöver… Jag fattar det inte.”

Nej, denna gång fattar inte jag heller. Det började med att jag insåg att 30 st var en dum sats eftersom 40 st passade med mjölkpaketet, jästpaketen och allt möjligt vackert. Men sedan hände det något konstigt, för som degen arbetade sig fram i bakmaskinen växte den alldeles våldsamt och behövde ständigt mer mjöl. Jag fick faktiskt ge betydligt mer än receptet upplyste mig om och undrade var det kom ifrån. Kanske berodde det på att jag vispat ägg och socker poröst för att betrakta dets effekt på semlans luftighet, men njaaah, det kan visst inte förklara saken.

Nåväl. Vill man ha semlor så tar man visst med fördel vägen inom vår lägenhet. Vi har alltid hjärterum. 🙂

Mitt i allt bakstök hittade jag plötsligt något som föll mig i smaken.

Det är ingen välbevarad hemlighet att jag trivs bäst i den klassiska musiken. Det är här jag har mitt hjärta, och det mesta av den musik som faller utanför genren genererar bara en ”SNÄLLA STÄNG AV!”-känsla hos mig.

Men här. Jojo, det här gillar jag. Håll till godo om det också är något för dig. Annars rekommenderar jag det här, för de här rösterna går inte av för hackor:

Många torsdagshälsnigar ifrån den gränslösa bagaren

Här sitter jag

Joorå, här sitter man och försöker få rätsida på sina tankar och sin tillvaro. Det rör sig en lång att-göra lista i mitt huvud, men när jag försöker bocka av någon av punkterna på listan flyger den vidare i mitt huvud och jag får inte tag på den. Istället får jag syn på en annan mycket viktig punkt och när jag bestämmer mig för att ta tag i den kommer jag i tanke om en tredje punkt som inte ens är nerskriven ännu. Så först måste jag alltså hämta pennan. När man senare vänder tillbaka för att bocka av, ja, då har hela listan gått och lagt sig.

Ja, sådär hållere på.

I förrgår förde jag räkenskaper, och det har jag inte gett mig tid till sedan maj 2013, så det var sannerligen på tiden. Då upptäckte jag något kul som jag t.o.m. skrev på Facebook för det gav mig ett gott skratt. I juni månad 2013 har jag nämligen inte haft mer än 3 utgifter på en hel månad! Två av dem var gåvor till fars dag, och den tredje var bensin till bilen. Man må säga att jag hade annat i tankarna i somras, jag hann varken handla mat eller susa iväg efter schampoo. Jag satt på min runda bak och blev klok.

Däremot sa Michael, den underbare skeptikern: ”Aldrig har jag känt mig så lugn/rolig omkring vår ekonomi som när Therese satt och skrev speciale i 6 månader. HA.”

Mycket ska man höra innan öronen faller av.

Stolt morsa

Jag överraskade Alexanders läkare idag då vi upptäckte att Alexander inte har haft en enda sjukdag eller feberdag i ett helt år. Detta vet vi eftersom han deltar i ett forskningsprojekt där jag för dagbok över alla hans sjukdomar/symptom m.m. varenda dag. Läkaren var förbluffad, för min son är bara 3 år. Hur gör ni? Då svarade mamma självsäkert: Bra gener, ekologi och en massa pussar och kramar var dag! /Länge leve respekten för ens egna åsikter/hållningar.

Söt unge

Vi satt vid köksbordet och drack varm choklad (kakao) och åt upp säsongens sista saffransbullar och pepparkakor (joorå, det är riktigt, nu ere slut), då samtalsämnet plötsligt blev Alexanders (allra bästa) kompis födelsedagsfest på söndag.

Mamma: ”Alexander, va´ kul det blir för dig att vara med på Carlos födelsedagsfest på söndag!”

Alexander (3 år): ”Ja, og mor… Min aller bedste ven Carlos har sagt, at du også godt må komme og at du må tage din molodi med.”

Mamma: ”Min melodi..? Tänker du på min violin..?”

Alexander: JA! Carlos siger, at han gerne vil at du skal spille for ham når han bliver 4 år på søndag!”

Söt unge. Både Alexander, men så sannerligen också Carlos. 🙂

Dagens gnäll.

Kära blogg. Du har suttit här alldeles ensam i många månader utan så mycket som ett enda besök av Therese. Du känner dig säkert både sviken och lämnad (forladt). Det är mycket förståeligt, men upp med hakan, för nu sitter hon här igen och skriver. Det har hänt så mycket sedan sist, och på något vis gick det ut över författarskapet här. Ajajaj. Men nu, nu är bloggen utan tvivel på banan igen.

Idag har jag faktiskt mest en massa gnäll (brok). Inte så uppmuntrande att höra på kanske. Nej, men gnället hör till livet, och när man har satt lite perspektiv på det hela så inser man (i mitt tillfälle) att det ser ljusare ut än man tror.

Mitt gnäll handlar om att det frustrerar mig att ha en sittande känsla av att ha brått/travlt, som om tåget håller på att gå ifrån mig, eller som om jag redan surfar bakom vågen, istället för ovanpå den. Det mest irriterande i hela historien är, att det är småsaker som ligger och hänger tungt över nacken, det är inget att tala om. Jag borde helt enkelt inte ha det så. Jag har inga stora stressfaktorer i livet.

Tänk, jag är färdigutbildad (allt kroniskt dåligt samvete över att behöva plugga/studera mer kvällar och helger borde vara borta), jag har fast jobb (jag behöver inte fundera på, om jag månne har en stabil framtid på arbetsmarknaden), jag har bara så lite som två barn (mamma hade 6 och faster hade 9, de hade att tänka på…) och mina barn mår prima, äter bra, sover alltid gott om natten (inget nattspring med dem) och ställer sällan till besvär. Jag är dessutom mycket lyckligt gift, och jag och familjen är aldrig sjuka. Alltså, aldrig. Sist någon i familjen var sjuk var 1:a februari 2013 då Alexander hade 38,5 i feber i 7 timmar… INGET att tala om!

Alltså, jag har det verkligen prima. Jag har inget alls att gnälla över. Därför irriterar det mig oändligt, att känslan av att vara ”bakefter” gräver ner mig.

Nåja. Jag hade lovat att ha en artikel färdigskriven sista februari, om en månad. Väl att märka på engelska – fy. Nåja, jag har blivit nyrekryterad webmaster på en hemsida som jag inte har koll på än och som ska vara klar om 14 dagar. Och visst ja, jag har en hel del övertid på jobbet vilket är enbart mitt eget fel, jag har bokat upp mig för hårt. Och föresten, lägenheten här måste städas och jag hinner inte idag. Ajajaj. Och så är det alla de där mailen som jag har lovat att svara på och om jag aldrig hinner fram till. Vidare har jag en enorm förväntning om att som färdigutbildad ha tid att finnas där för dem omkring mig och engagera mig i allt som behöver engagement, och det är mycket ska jag säga dig… Sist, men ändå nästan det värsta: Att jag är så trött. Det är ju helt löjligt. Det är ju en sån där modegrej som alla säger i tid och otid. Den floskeln borde inte drabba mig. Man kan väl inte tala om trött när man har klarat att skriva ett speciale då man pressade sig själv utöver alla gränser. Vad är ”trött” jämfört med den press jag levde under då?

Egentligen är alltihop ganska tramsigt/fjollet. Egentligen borde jag ta en sak i taget och njuta av min tillvaro. Det gör jag iofs. också. Jag orkar bara inte tänka på morgondagen. Då blir jag trött. 🙂

Men nu tänker jag skriva ett mail till min syster om att jag kommer och hälsar på i Stockholm en helg under våren ihop med Nicholai. Det blir mysigt. Sedan ska jag röja undan här i lägenheten och så kallar jobbet. Jag hade tänkt röja ur pojkarnas garderober idag. Det får bli en annan dag. I Etiopien är tiden inget som går, tiden är något som kommer. Det positiva med livet är ju att vi får 24 timmar i tid som gåva varenda dag. Det var väl ändå positivt!

Gad vide…

Kan 65 festglada människor äta upp 8 av dessa kl 23.30 om kvällen? Ja, de får i vart fall möjligheten på lördag. 🙂

Ett återfunnet liv

Michael, barnen, Disney, frukt och choklad. Så blir tillvaron visst inte bättre.

Och när Kalle Anka är över, ja då ska mamma också sova. 🙂

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!

Så kom specialet till världen!!!

Jag är inte bara lycklig, jag är aptrött.

Nu ska jag SOOOVA!! Men såhär glad var jag när jag lämnade ifrån mig mina tre nyfödda barn vid namn ”I hvilken grad er stemmen knirkende?” Frågan är, hur de trivs i examinator och censors sällskap, för se, det kan man aldrig veta 🙂 men här har ni en glad tös i alla fall 🙂

Sista korrektur

Så var det alltså dags för sista korrektur.

Säger inte mer. Är nu så sliten så sliten, så det här liknar ingenting. Men ett 24 timmars sista ryck ska man väl klara. Vad är väl lite nattsömn, den kan man väl ta igen i resten av sitt liv.

Översvämmning i hjärnan, i specialet, och i hjärtat.

Den här bakgrunden skulle kunna ta livet at vem som helst. Jag gör utan tvekan allt som står i min makt att jobba på saken så intensivt som man kan begära, och lite till. Men vad tycker ni själva, ser det ut som om jag är färdig med bakgrunden ikväll? VA?

Nej. Tyvärr. Men nu får jag inse, att jag får ta det som det kommer. Jag kan helt enkelt inte hänga ihop om jag sover mindre än såhär. Jag har gjort den galna missen att jag har samlat på mig för mycket litteratur, och det blev mitt straff. Jag får göra det annorlunda nästa gång. Typ.