Kära blogg. Du har suttit här alldeles ensam i många månader utan så mycket som ett enda besök av Therese. Du känner dig säkert både sviken och lämnad (forladt). Det är mycket förståeligt, men upp med hakan, för nu sitter hon här igen och skriver. Det har hänt så mycket sedan sist, och på något vis gick det ut över författarskapet här. Ajajaj. Men nu, nu är bloggen utan tvivel på banan igen.
Idag har jag faktiskt mest en massa gnäll (brok). Inte så uppmuntrande att höra på kanske. Nej, men gnället hör till livet, och när man har satt lite perspektiv på det hela så inser man (i mitt tillfälle) att det ser ljusare ut än man tror.
Mitt gnäll handlar om att det frustrerar mig att ha en sittande känsla av att ha brått/travlt, som om tåget håller på att gå ifrån mig, eller som om jag redan surfar bakom vågen, istället för ovanpå den. Det mest irriterande i hela historien är, att det är småsaker som ligger och hänger tungt över nacken, det är inget att tala om. Jag borde helt enkelt inte ha det så. Jag har inga stora stressfaktorer i livet.
Tänk, jag är färdigutbildad (allt kroniskt dåligt samvete över att behöva plugga/studera mer kvällar och helger borde vara borta), jag har fast jobb (jag behöver inte fundera på, om jag månne har en stabil framtid på arbetsmarknaden), jag har bara så lite som två barn (mamma hade 6 och faster hade 9, de hade att tänka på…) och mina barn mår prima, äter bra, sover alltid gott om natten (inget nattspring med dem) och ställer sällan till besvär. Jag är dessutom mycket lyckligt gift, och jag och familjen är aldrig sjuka. Alltså, aldrig. Sist någon i familjen var sjuk var 1:a februari 2013 då Alexander hade 38,5 i feber i 7 timmar… INGET att tala om!
Alltså, jag har det verkligen prima. Jag har inget alls att gnälla över. Därför irriterar det mig oändligt, att känslan av att vara ”bakefter” gräver ner mig.
Nåja. Jag hade lovat att ha en artikel färdigskriven sista februari, om en månad. Väl att märka på engelska – fy. Nåja, jag har blivit nyrekryterad webmaster på en hemsida som jag inte har koll på än och som ska vara klar om 14 dagar. Och visst ja, jag har en hel del övertid på jobbet vilket är enbart mitt eget fel, jag har bokat upp mig för hårt. Och föresten, lägenheten här måste städas och jag hinner inte idag. Ajajaj. Och så är det alla de där mailen som jag har lovat att svara på och om jag aldrig hinner fram till. Vidare har jag en enorm förväntning om att som färdigutbildad ha tid att finnas där för dem omkring mig och engagera mig i allt som behöver engagement, och det är mycket ska jag säga dig… Sist, men ändå nästan det värsta: Att jag är så trött. Det är ju helt löjligt. Det är ju en sån där modegrej som alla säger i tid och otid. Den floskeln borde inte drabba mig. Man kan väl inte tala om trött när man har klarat att skriva ett speciale då man pressade sig själv utöver alla gränser. Vad är ”trött” jämfört med den press jag levde under då?
Egentligen är alltihop ganska tramsigt/fjollet. Egentligen borde jag ta en sak i taget och njuta av min tillvaro. Det gör jag iofs. också. Jag orkar bara inte tänka på morgondagen. Då blir jag trött. 🙂
Men nu tänker jag skriva ett mail till min syster om att jag kommer och hälsar på i Stockholm en helg under våren ihop med Nicholai. Det blir mysigt. Sedan ska jag röja undan här i lägenheten och så kallar jobbet. Jag hade tänkt röja ur pojkarnas garderober idag. Det får bli en annan dag. I Etiopien är tiden inget som går, tiden är något som kommer. Det positiva med livet är ju att vi får 24 timmar i tid som gåva varenda dag. Det var väl ändå positivt!
theresemogensen 