Så var jag igång med de kära semlorna igen. Det måste man i fastan.
Men hörni. Det här med att baka. Varför… Varför blir det alltid mycket mer än man tror? Jag har världens bästa recept, och blev enig med mig själv om att baka 30 st. Jag behövde ca 15, men för säkerhets skull nu ta till med 30 st…
Men nu står jag här med 60 st… Hur kom det sig?!?! Michael kom förbi där jag stod och betraktade min överproduktion och log/smilede: ”Hur lyckas du, varje gång… att göra dubbelt så mycket som man behöver… Jag fattar det inte.”
Nej, denna gång fattar inte jag heller. Det började med att jag insåg att 30 st var en dum sats eftersom 40 st passade med mjölkpaketet, jästpaketen och allt möjligt vackert. Men sedan hände det något konstigt, för som degen arbetade sig fram i bakmaskinen växte den alldeles våldsamt och behövde ständigt mer mjöl. Jag fick faktiskt ge betydligt mer än receptet upplyste mig om och undrade var det kom ifrån. Kanske berodde det på att jag vispat ägg och socker poröst för att betrakta dets effekt på semlans luftighet, men njaaah, det kan visst inte förklara saken.
Nåväl. Vill man ha semlor så tar man visst med fördel vägen inom vår lägenhet. Vi har alltid hjärterum. 🙂
Mitt i allt bakstök hittade jag plötsligt något som föll mig i smaken.
Det är ingen välbevarad hemlighet att jag trivs bäst i den klassiska musiken. Det är här jag har mitt hjärta, och det mesta av den musik som faller utanför genren genererar bara en ”SNÄLLA STÄNG AV!”-känsla hos mig.
Men här. Jojo, det här gillar jag. Håll till godo om det också är något för dig. Annars rekommenderar jag det här, för de här rösterna går inte av för hackor:
Många torsdagshälsnigar ifrån den gränslösa bagaren
theresemogensen 