Livet på landet

Så hamnade vi alltså på pappas föräldrahem för en sommar. Jag är fullt upptagen med mitt, jaja… men resten av familjen lever och mår här. När man normalt bor i en lägenhet på 84 kvadrat, så är detta stora hus rena lyxen.

Nu har vi (Michael och pappa) dragit in vatten i huset, så nu har vi fått det så bra, så bra. Gigantiskt stor trädgård och riktigt sommarväder (inte på bilden, men alla andra dagar. :))

Vi har ett utedass, och vi har en sjö att hoppa i när vi behöver bli alldeles rena. 🙂

Till frukost, lunch och middag äter vi blåbär:

När aftonen faller på, ja då har vi tre kakelugnar att göra gott med:

Och om man tittar mina oldeforældre djupt i ögonen (”gammelföräldrar” är alldeles för fult/grimt att säga), då ser man i spegeln bakom dem den vänliga brasa/eld som värmer vart hjärta.

Men innan huset i Odensvalehult går till vila om kvällarna och bara Therese sitter vaken och skriver vidare på sin stora uppsats, då måste man gå ner till grannarna/naboerne, och säga ett vänligt god natt:

Och härmed har mina danska läsare fått bekräftat alla de fördomar de någonsin har haft om svensken känner jag på mig. Då ska jag berätta något roligt. Här ser ni min hörna, där jag sitter ca 16 timmar per dygn, måltider och krama barnen och mannen borträknat, och ska jag nu läsa högt vad som står på tavlan rakt framför mig där jag sitter? Jag upptäckte det först idag…

Av sinnesro och tåligt hopp,

mot livets höst i värnat bo,

skall hjärtat finna lugn och ro.

Och det säger de till en snart 30-årig hyperstressad specialestuderande…!!?? Ha.

Hur som helst. Om man absolut måste vara hyperstressad, så är det här i alla fall de allra bästa omgivelserna att vara hyperstressad i. 🙂

Tar med mig bördorna till Sverige

Så reser en 34,2 kg tung bokhandel på hjul till Småland för tre veckor. Längtar hem.
Det blir gott att byta lägenhetsluften mot småländsk luft, och vem vet, om inte ett dopp eller två i Grännsjön kan klara specialetankarna.

Jag börjar nämligen bli konstig i huvudet känner jag. I natt hade jag sällskap av en målmedveten mygga. Och, tro det eller ej, ända tills jag klev upp kl 4.30 var jag alldeles övertygad om att det var en källhänvisning till fröken Eli Fischer-Jørgensen som kände sig förolämpad efter att jag var oenig med henne i min skrivning i går. Hon försökte därför hitta en synlig blodådra. Vilken lättnad när mitt vakna öga kunde konstatera att min sängkamrat var av den slags som man får slå ihjäl.

Käre värld. Det är med specialer som med förälskelser. Man blir smått psykotisk. Och man är i övrigt alldeles övertygad om att livet med denna sak hänger i en tunn tråd.

Men låt oss nu se som sagt. Kanske är det bara lite lantluft och ett par skogspromenader på hemmaplan som ska till. Första uppgiften blir dock att i Ystad försöka skapa plats till dessa fyra väskor i svärföräldrarnas bil, så vi kan ta oss till Lönneberga. Wow, stackars svärfar… Och ändå lät jag Hartelius och Zemlin stanna hemma…

Mötet med den mystiske optikern

Kära vänner. Jag ska berätta en sak. Syskon och annat folk som har känt mig i årtionden kommer nu att tro, att denna historia är pyntad, påpälsad och överdriven. Därför ligger det mig tungt om hjärtat att klargöra, att dessa mina ord är sanna, från början till slut.

Det skedde i går.

Therese Mogensen hade fått idéen att på äldre dagar, hon blir ju snart trettio, skaffa sig kontaktlinser. Inte att hon förr hade varit begeistrad för slagsen, men ett försök till fick det vara värt. Därför hade hon bokat ett möte med en optiker. Butikens namn bör i detta sammanhang förbli en hemlighet. Av särskilda orsaker kom hon så mycket som 17 minuter sent, och var rejält orolig för att hon nu inte kunde få någon uppföljning på veckans kontaktlins-prov.

Therese (Th): Hej! Ja, det er mig der er Therese. 🙂 Jeg er altså virkelig ked af, at jeg kommer så sent!

Optiker (Hr. X): Det skal du da ikke være. Du skinner som en sol. Du må nyde sommeren.

Th (förvirrad och stressad): Nja, jeg skriver speciale for tiden, så jeg er ikke så meget som et minut i solen. Så nej, jeg er meget bleg.

Hr. X: Ja, men jeg siger at du stråler som en sol. Så jeg bliver helt glad af at se dig. Jeg behöver ikke nogen sol, når jeg ser dig.

Th: hehe… Nå, sådan… *øøøhhh* (tänker: Så låt oss komma igång med de linser nu…)

Hr. X: Du ser ud til at have det rigtig, rigtig godt! Du ser så glad ud?

Th: Hm, eh, synes du! Ja, jeg er da meget glad for mit liv! Jeg synes da jeg har det meget godt. 🙂

Hr. X: Hvad skriver du speciale om?

Th (tænker: du er selv ude om det, når du spørger): Jeg skriver om stemmelidelser! Og om stemmekvaliteten knirk! 🙂

Hr. X: ÅH! Hvad læser du til?

Th: Audiologopæd – en slags tale- høre- læsepædagog.

Hr. X: Ja, jeg VED!! Åha, jeg ved… Jeg har to i familien, og har selv psykiske taleproblemer, du ved… det er jo ikke fysiske lidelser, det er jo psykosomatisk! (Herefter giver han udtryk for en holdning som jeg er så uenig i, at jeg ikke en gang vil skrive den her. Den skal ikke støde flere end højest nødvendigt.)

Th (stærkt uenig): Hm. Ok, så du kender til folk fra faget, kan jeg forstå. 🙂

Plötsligt blir min optiker förvirrad och kan inte hitta mitt personnummer i systemet och vet inte hur han ska hitta mig över huvud taget i sitt system. Han skriver tre bokstäver, suddar/visker ud, skriver några bokstäver igen, ångrar, skriver något tredje. Intet av det liknar mitt namn Therese Mogensen, och jag börjar förstå att han inte hittar mig i journalsystemet. Försiktigt börjar jag bokstavera mitt namn, så han kan följa med.

Hr. X: Ja, du må undskylde. Jeg blev helt hylet ud af den af at du er audiologopæd, og så smuk.

Th (börjar bli lite besvärad): Ja, hm, ja talepædagoger kan jo gøre selv den bedste nervøs.

Hr. X: Det kan du TRO at de kan. Jeg er helt traumatiseret over min barndom med undervisning hos talepædagog.

Hjälp. Stackars man! Vad har han fått för undervisning, och… jaja… inte min sak att rota.

Senare, när han äntligen hittat mig i journalsystemet:

Hr. X. Nå, jeg kan se at du har prøvet linserne i en uge nu. Hvordan er det så gået?!

Th: Jamen se, jeg ville jo så gerne kunne sige, at det er gået super, men desværre får jeg altså en vældig hovedpine af dem. Efter seks timer må jeg finde brillerne frem igen, for ellers kan jeg ikke holde ud at læse mere. Jeg ved ikke om det er styrken, der skal justeres? Eller om det faktum at jeg skeler gør, at linser bare ikke er sagen for mig..?

Hr. X.: Du skeler siger du… (Så vänder han sig om och kommer ruggigt nära, när han frågar:) Sig mig, er du ikke traumatiseret over det…??

Th: *smil* Ikke så det gør ondt i hvert fald da. 🙂

Th: Men, jeg vil da gerne holde op!

Hr. X. blir alldeles tyst, och sitter och tänker länge. Som om han nu ska lösa ett världsproblem.

Hr. X.: Jeg har mødt MANGE som har det skidt med at skele. Har du ikke det?

Th: Ikke sådan, over hovedet. Men det er vel det jeg har mod linser, at de ikke kompenserer for skelen så godt. Så går jeg hellere med briller.

Hr. X.: Men gør du ikke det, at du lægger brillerne fra dig, så ofte du kan, og går uden?

Th: Nej. Jeg bruger briller altid. Fra jeg står op, til jeg siger godnat.

Hr. X.: Er du sikker..?! Går du ikke ofte helt uden briller? Og læser du ikke uden briller? Eller når du skal snakke med folk, og se dem i øjnene?

Th: Nej, slet ikke. Så ville jeg da få ondt i hovedet. Jeg bruger ALTID briller. Helt sikker!

Hr. X.: For mange mennesker tænker jo ikke på, at de lægger brillerne fra sig, og går uden det meste af tiden…??!

Th: Ok, så ligner de ikke mig. 🙂 (så fat det dog…)

Efter långa konversationer om huruvida jag är glad för mina glasögon/briller, eller ej, blev vi eniga om vilka linser jag ska komplettera med, efter önskan.

Sedan väntade den obligatoriska mätningen i en sådan apparat som man ska titta in i, och så står optikern på andra sidan och ser en i ögonen. En kollega till Hr. X. kom förbi:

-Jamen, der sidder du og leger og har det sjovt!

Hr. X., mycket irriterad: Tig dog stille! Der sidder en smuk pige på den anden side.

-ÅH! Jeg kunne da ikke se at du havde en kunde!

Hr. X. Det er en talepædagog!

Sent omsider, när jag arbetat mig fram till kassan fick jag prompt ett dyrt och heligt löfte av den mystiske optikern att han ville tänka på mig den nästa månads tid, och han önskade mig den största karriär en logoped kan få i Danmark. Och hade jag inte hållit i mig så tror jag helt enkelt att jag hade fått en bamsekram efter att ha betalat.

Det var inte någon vanlig optiker det där. Många har jag mött sedan jag som 7 månader gammal fick mina första glassögon. Men denna var ovanlig.

Åh glaaaad. :)

I tisdags cyklade jag i det goda vädret till Gadevang och köpte en klänning!

Det där är dock inte vilken klänning som helst…! Jag har ett särskilt hjärta till denna skapelse, för jag lånade den av en väninna i min mödragrupp för två år sedan. Det var då jag skulle fungera toastmaster vid min kusins bröllop, och såhär såg det ut då… hemma i ett stökigt vardagsrum kl 05. 0m morgonen efter en hejdundrandes bröllopsfest alltså!

Sedan dess har jag inte kunnat glömma klänningen. 🙂 och nu har jag alltså fått lov att köpa den! 🙂 Ni förstår att jag är glad!

Så när du bjuder till extra fin fest, då vet du i vilken stass jag framöver dyker upp! 😀

Den dag idag är jag fortfarande impad över fina Cecilies trolleri med mitt på den tiden mycket korta hår! Till vår 30-års fest om en dryg månad ska hon göra om succén. Denna gång med en gnutta längre hår, så låt oss se vad vi hittar på då. 🙂

Killarna till småland

Så blev det semesterdax (tid til ferie)! En fullpackad bil, två förväntansfulla pojkar, och en man med humöret på topp.

Ja ni ser själva så glada de är 🙂

Michael och killarna åker nämligen till Lönneberga idag. Jag tror att mormor och morfar är lika förväntansfulla som Nicholai och Alexander, för begejstringen över släktskapet är högst ömsesidig.

Sedan bär det av vidare till pappas föräldrahem, där vi ska bo i sommar. Ja, det vill säga, där vi ska arbeta och bo i sommar, för vi har tänkt försöka dra in vatten i huset och röja upp en del. Det är ett stort och läckert ställe med skog och natur och sjöar, så det kan inte bli bättre.

 

Nu sitter jag och säger, alldeles högtidligt, att VI ska dra in vatten. Sanningen att säga – och det vet Michael – kommer jag mest att sitta i vardagsrummet/stuen och skriva speciale. Men en och annan paus måste man ha för att inte bli kollrig i bollen, så jag ska nog kunna vara med på ett hörn. Jag har åtminstone skickat iväg alla de fulaste/grimmeste kläder jag äger till Sverige nu.

Det framgick kanske inte alldeles tydligt av ovanstående, att jag alltså ska sitta här i lägenheten ensam och skriva en vecka till. Jojo. jag kommer på måndag, och för första gång i mitt liv ska jag vara utan pojkarna i en hel vecka. Det kommer de att klara galant, och det kommer jag att klara helt okej. 🙂 Jag behöver tid till specialet, och de kommer att ha sin mamma resten av livet, så lugna puckar, det är ingen fara med någon av oss.

Blod, svett och tårar

Sedärja. Jag hade deadline i går på att skicka resultatavsnittet till min vägledare. Eftersom resultatavsnittet som sagt försvann i söndags kväll, och ingen av de duktiga vänner eller IT-folk på mitt jobb som verkligen har försökt hjälpa, har kunnat rädda det, ja, så skulle jag ju på 2 dagar skriva om alltihop.

Så jag bestämde mig, gick igång, och la mig inte att sova förrän jag var klar. Så kl 05.15 i morse la jag mig. Då var jag ärligt talat nöjd med vad jag hunnit på 2 dagar. Jag har ju trots allt varit på mitt jobb både måndag och tisdag. Inte att jag hann lika mycket som jag skulle ha gjort om inte allt försvunnit i söndags, men jag är nöjd med min insats. 🙂

Men nu är jag i full gång igen. Jag ska inte säga att det kostar vare sig blod, svett, eller tårar att skriva speciale, men det kostar sömnbrist, energi och – ärligt talat – en järnvilja. Annars hade man nog gett upp för ett tag sedan och sagt att det där med ex-jobb, 2 små barn, och 60% arbete utöver alltihop, det är lite i överkanten. Och just ja, inte minst! Det kostar en man som är villig att ta över allt där hemma i en tid, att skriva speciale.

Men Michael är en pärla. I går hade han grillat fisk när jag kom hem, med ugnsbakade rotfrukter och läcker sallad med dressing och färska örter. Man blir glad. 🙂 Han borde också få ett pris när hans fru blir färdigutbildad om 2 månader. Ja, det borde han!!

Goda idéer? Vad ska jag hitta på för att fira hans stora insats?

Yeeesss!!! 10 kg!

Trots USB:er och försvunna kapitel i mitt speciale: I dag är en glädjens dag, för idag har det hänt! Therese har slängt 10 kilo av sig! YEEEAHH!!!

Jag har redan jollrat om att jag la om stilen i februari. Ja, det gjorde jag. Och det har resulterat i 10 kilo som jag idag har sagt farväl till. GLAAD! KUL! Jag gjorde det! 😀

Det firade jag med att hoppa i brudklänningen. Kjolen/nederdelen har jag med åren gjort om till dopklänning till barnen, så den kan man inte prova sådär utan vidare, men överdelen har jag kvar, och här sitter den på mig, kl 17.58 måndagen den 17 juni, 7 år efter bröllopet, snart 30 år gammal. Som om det hade varit igår. Ehj, vad glad man blir! 🙂 Nostalgi. 🙂

Ja, för såhär såg det ut den där dagen för 7 år sedan:

Nåväl, med en och annan brudbukett, en snygg brudgum och en läcker frisyr, så skulle vi nog kunna få till det där idag ockå. Men nu har jag inte tid att dvala mer vid den saken, för nu ska det skrivas speciale. Nåja, ni frågar om jag har före-efter bild. Ja, se det är frågan det… Let´s see:

Före:

Och efter (nu):

Äh, nog om den saken. Jag är i alla fall riktigt glad, och tycker att livet bokstavligt talat är lite lättare. Äh, näh, det där tar jag tillbaka. Det tycker jag inte alls! Livet är riktigt pressat just nu, men det blir bättre om ett par månader. 🙂 Idag har jag i alla fall glatt mig över framgångarna i livet. 😀

En mörk dag

Kära blogg.

I går kväll hände det som inte får hända. Mitt speciale/exjobb försvann.

Som väl var inte hela, för jag hade en backup på datorn från i går morse, men de 11 timmar jag la i går, och hela resultatavsnittet med alla beräkningar, är borta.

Alla dess filer är oläsliga, och trots att jag har haft flera mycket fina och kunniga vänner omkring mig som under dagen försökt hjälpa, står filerna inte att rädda. Kvar står jag med rådata, och får börja om med hela resultatavsnittet. Det är illa. Mycket illa.

I morgon åker jag – som sista utväg – till jobbets IT-adelning och får hjälp. Kanske, kanske inte, kan de hjälpa. Annars får jag helt enkelt se det som att det som inte dödar härdar, och jag får lita på att jag kommer ut som en alla tiders powerful kvinna efter denna sommar. På något höger SKA det gå det hela.

Skam den som ger sig. Nu börjar jag om igen.

Dagens historia

Familjen Mogensen sitter och talar om semestern/ferien som kommer vältande snart. 4 veckor på en gård i småland blir ju alla tiders, och barnen är begejstrade.

Då säger mamma: ”Jomen då får vi se till att ta med oss en massa rågbröd härifrån Danmark, för rågbröd har de inte särskilt gott om i Sverige”, varefter Nicholai utbrister:

”Jamen MOR! Vi kan da SAGTENS klare os uden rugbrød! Det skal du da slet ikke tænke på! Jeg ELSKER lyst brød!”

Hehe, visserligen liknar min son sin far, men somliga gener har han visst ändå fått ifrån mamma.

Får man göra såhär med en cello..?

Eller borde man höra av sig till Cellons Mänskliga Rättigheters Organisation?